Soulfood & Outdoor experiences

Längtan efter att uppleva urskog

Är du trött på att din skogsupplevelse består av renodlade, raka stammar av tall varvade med partier av kallhyggen? För de allra flesta finländare ser skogen ut så nuförtiden. Det är väldigt långt från en naturlig biologisk mångfald, och det saknar jag allt oftare.

Inspirerad av min intervju med Ritva Kovalainen i serien Naturmöten för svenska Yle, bestämmer jag mig för att åka till en av Finlands 40 nationalparken. Av hela Finlands skogar är idag endast ca 4 procent urskog, i södra Finland endast 1 procent. I praktiken är nästan all den skog vi känner mer eller mindre påverkad av människan.

Pyhä-Häkki i Saarijärvi

Nationalparken Pyhä-Häkki är känd som södra Finlands mest betydande urskog. Tallskogarna med sina urgamla furor och torrakor kan vara över 250 år. Tänk att de äldsta träden har vuxit upp redan i slutet av 1500-talet! Här växer lavar och tickor och i den gamla, orörda skogenskapas unika livsmiljöer för en mängd djur och växter.

Förutom skog består Pyhä-Häkki nationalpark av myrmark. Här vadrar jag längs långa spångar och njuter av den öppna vidden och doften av getpors. På en del myrar växer också vitmossa i olika färger. Just nu i september finns det mängder av läckra tranbär.

Jag kommer till Pyhä-Häkki en eftermiddag och vandrar från parkeringen vid Kotajärvi till ett vindskydd vid Tulijärvi för att övernatta. Här ser du en karta över området. Det är inte tillåtet att övernatta i själva nationalparken och till Tulijärvi går leden utanför nationalparken. Följande morgon vandrar jag tillbaka till Kotajärvi via Poika-aho och passerar då ett kalrakat kalhygge- och passar på att tacka gudarna för våra nationalparker finns.

Träden som faller får ligga

Pyhä-Häkki nationalpark i Saarjärvi inrättades år 1956. Idag kan vi vara rätt glada för att områdets skogar i tiden inte dög till avverkning. Så här skriver Forststyrelsen om nationalparkens historia: ”På momarkerna växte ett tätt trädbestånd, men eftersom det inte fanns några vattendrag på området kunde träden inte transporteras till försäljning. Också myrarna var för blöta för odling, så området förblev i statens ägo.”

Här får alltså träden fall omkull och ligga i lugn och ro när inte inte längre orkar stå upprätt. Här skapas mångsidiga livsmiljöer och en mångfald, som även jag trivs i. Det allra bästa är att inte hasta genom naturen, utan ta tid att stanna upp, betrakta och njuta av alla fina detaljer, som till exempel ett ensamt moln på himlen.

Jag rekommenderar att besök till Pyhä-Häkki. Det kändes som en lugn nationalpark, jag fick tälta ensam vid Tulijärvi och mötte endast några enstaka vandrare på vägen tillbaka till parkeringen. Lederna är väl utmärkta och det är en okuperad och lätt terräng att vandra i.